Yunnan är en provins i sydvästra Kina som jag länge velat åka till och förrförra veckan blev det äntligen av. De positiva upplevelserna var den fantastiskt vackra naturen och den otroligt friska bergsluften som var bra medicin efter nästan fyra oavbrutna månader i Peking. Mycket fräsch lokalodlad mat också, som också bryter starkt mot Pekings oljedrypande syltor.
Jag fick dock också en ordentlig portion frustration nedtryckt. Lögner är mer okej i Kina än i Sverige. Det ljugs för att göra saker enklare och för att slippa säga saker som är besvärligt rakt ut. Vita må dom kallas men ofta med ordentliga smutsfläckar. Har tex upptäckt att kineser ofta har två mobiler och min tolkning är att det för ljuga för och trixas med varandra. Efter metodiskt tjuvlyssnande på bussar o.s.v har jag kommit fram till om att många ljuger och ljuger och ljuger, ofta om helt onödiga saker, typ som att dom är på tunnelbanan när dom i verkligheten sitter på bussen o.s.v.
I Dali planerade vi ta en lift upp på ett berg. Biljetter köptes på en resebyrå men väl framme vid liftstationen tog det stopp, de sa att det var för kraftig vind så det var inte säkert att åka upp, kanske lite senare skulle det gå blev vi tillsagda. Vi strövade runt lite i krokarna och kom så småningom tillbaka till liftstationen och nu ville de( jag kunde inte märka ngn skillnad i vindstyrkan) hissa upp oss. Vi tyckte dock inte det var värt det då liften snart stängde och vi skulle ungefär bara hinna upp och ner. Jag begärde återköp av biljetterna och det gick så klart inte, PENGAR ni vet, det ger sig ingen ifrån frivilligt. Liftsnubbarna hävdade att detta var resebyråns ansvar, och det var ett annat företag och ja...giriga idioter. Tillslut ersatte hotellet då de insåg att det på längre sikt kanske var lönsamt att skapa sig ett gott rykte bland turister.
Andra dagen skulle vi göra ett nytt försök. Iväg till resebyrån bar det igen. "För kraftig vind", men nu började jag förstå....det är så klart för att det är för lite folk och det tycker inte det är lönt att sätta på liftjäveln. Jag konfronterade dom, först blånekade dom och fortsatte och tjata om sin vind, jag bad dom lämna stolarna och gå ut och känna på vindstiltjen. Hade lust att bjuda med dom till Åreskutan en blåsig dag med 20 minus. Raseriet bröt loss och tillslut fick jag svinen att erkänna. Lurat hade dom gjort från första början och ändå hade de mage att inte låta oss återköpa biljetterna. Men skämdes gjorde dom inte utan bara klagade på att det var lite turister. Undra på! Ett annat exempel kan vara att en jag bestämt med möte med en kinesisk vän vid 7. Vi kan kalla honom Herr Käpp. Jag kommer lydigt fram klockan 7, klockan halv åtta har Herr Käpp fortfarande inte kommit, jag ringer Herr Käpp och frågar var han är. På tunnelbana svarar Herr Käpp, men jag kan höra att Herr Käpp är hemma, jag konfronterar Herr Käpp och anklagar Herr Käpp för att ljuga. Jag blir arg och Herr Käpp erkänner men tycker samtidigt inte att han gjort något fel utan istället att jag är boven som som blivit upprörd för en smågrej. Resultatet är alltså att jag står med byxorna nere eftersom det hos Herr Käpp saknas en komponent av samvetet som är otroligt viktigt i mitt.
En känsla av utunförskap har vuxit sig allt starkare efterhand som min tid flutit på i Kina, tvärtemot det man kanske förväntar sig, att ju mer man förstår och lär sig ju lättare blir kulturella skillnader. Jag känner mig mer annorlunda och utanför än när jag kom. Jag har lärt mig känna igen alla de små signaler som sänds ut för att bekräfta bilden av mig som främling. Och de sticker som giftpilar i min vita hud. I Lijiang ville vi vandra upp för på ett berg. Först var vi tvugna att köpa biljetter(som idags krävs för alla platser i Kina som käpparna har upptäckt att turister besöker, PENGAR ni vet). Efter att vi traskat igenom parken som var fylld av shoppingbord med fula grejor kom vid fram till en grind. Och här var det stopp, en kvinna sa att man måste vara en grupp på minst fyra för att få gå upp. Anledningen hon gav var att de på senare tid hade skett eldsvådor på berget. Fler personer+eldsvudor, jag vetefan vad det hade med varandra att göra. Lögner bara såklart men bomjäveln kom vi inte förbi bara för att jag lärt mig genomskåda käpplögner. Ner igen till ingången bar det och jag sa att antingen ger ni oss pengarna tillbaka eller så får en av er hänga med på berget. De tyckte inte om mina ideer och hänvisade till en miniatyrskylt där det längst ner stod att man måste vara minst fyra, och att vi borde tänkt på detta innan vi köpt biljetter. Ungefär som det där femsidiga Comviqavtalet i blått smörpapper som ingen jävel läser igenom. Och följa med oss upp hade de inte tid med, de hade jobb att sköta sa de små tjockisarna sittandes i en stor grupp runt ett bord med ett pågående kortparti på. Rasande störtade jag in igenom och vi provade en annan ingång och där satt turligt nog bomvakten och sov. Väl uppe på berget startade jag en eldsvåda. Nej nej. Dock mötte vi massor av andra vandrare gåendes helt ensamma. Ner vid foten igen frågade jag de parkvakterna hur detta kunde komma sig. De svarade att med kineser var de annorlunda de kunde gå en och en, men det ansågs farligt för oss utlänningar. Nu pratades det inte om eldsvådor utan om att utlänningar som oss tidigare blivit rånade uppe på berget. Jovisst...jag vet inte vad dom hade för hemligheter på sitt lilla berg...Ngt annat som gör mig upprörd när jag tänker på detta är att vi blev bedömda vi var vita. En svensk med asiatiskt utseende hade såklart inte haft några problem att komma förbi bomen. Rasism och okunskap.
För ögonen var det i alla fall vackert som en tavla:
Black dragon pool i Lijiang
Mäktiga Jadesnödrakberget på över 5500 meter
Vy över huvudgatan i byn Baisha(白沙), historisk huvudstad för minoritetsfolket Naxi(纳西)
Vackra blommer i Dali(大理）
Vackra tak
Jag undrar varför den bakre figuren är nattsvart
Tecknet för Buddha
ibland blir det inte som man tänkt sig
