Lyssnade häromdagen på econtalks podcast om statsskuld. Diskussionen handlade om vad statsskuld egentligen är och om risken med en överbelånad stat. Keynianer har länge hävdat att det är felaktigt att se på statsskuld som en analogi till hushållsskuld. Se exempelvis nobelpristagaren Paul Krugman i NYT där han bland annat skriver: "an over-borrowed family owes money to someone else; U.S. debt is, to a large extent, money we owe to ourselves." (Det som inte innefattas i "large extent" är statspapper i utländsk ägo). Just resonemanget "we owe to ourselves" är hårt kritiserat av den neoklassiska skolan. Enligt dem är att bara säga "we owe to ourselves" en grov förenkling som ger upphov till allvarliga missförstånd. Det är exempelvis lätt att implicit dra slutsatsen: "eftersom statsskulden är till oss själva behöver vi inte betala tillbaka den". Nedan följer en egen (så vitt jag vet) beskrivning som förhoppningsvis kan hjälpa till att klargöra dynamiken.
Föreställ dig familjen Sandberg (tänk stat) som består av föräldrar och två barn: Victor och Ida (tänk medborgare). Dessutom vet vi att ett barn vid namn Jonas (tänk framtida medborgare) kommer att födas om tio år. Alla familjemedlemmar har en egen årlig inkomst på 100 kronor och de bidrar med 25 kronor av den (tänk skatt) till en gemensam kassa (tänk statsbudget) för årliga utgifter. Utgifterna består av inköp eller investeringar som är till nytta för alla familjemedlemmar i varierande utsträckning. Utan möjlighet till lån är alltså familjens årliga gemensamma utgifter begränsade till 100 kronor.
Ett regnigt år har Jonas mycket tråkigt och framför idén att familjen bör inhandla ett nytt tv-spel. De andra familjemedlemmarna gillar förslaget eftersom de också finner nöje i tv-spel. Tv-spelet kostar 130 kronor och överstiger alltså familjens budget. Victor kommer då med idén att familjen kan låna de resterande 30 kronor som saknas av Ida, då Ida detta år har 30 kronor till övers. Ida tycker att detta låter som en god investering då hennes tilltro till att familjen kommer att återbetala henne är stor. Dessutom utlovas 40 kronor istället för 30 kronor om tio år då lånet skall betalas tillbaka (tänk ränta på statspapper). Enligt Victor ska lånet finansieras av framtida inkomster till den gemensamma kassan.
Tio år senare föds Jonas och samma år dör också en av föräldrarna. Låt oss för enkelhetens skull anta att Jonas redan under sitt första levnadsår har en egen inkomst. Således är familjens gemensamma budget fortfarande 100 kronor. Detta år är också det då familjens skuld till Ida ska betalas tillbaka. För att hålla löftet om 40 kronor till Sven bestämmer sig familjen detta år för att höja bidraget (tänk höjd skatt) till den gemensamma kassan från 25 kronor till 35 kronor (35x4 = 140 kronor). Kostnaden för lånet bärs av alla familjemedlemmar som fortfarande är i livet. De tvingas öka sitt bidrag till den gemensamma kassan utan att under detta år kunna konsumera mer.
Slutsats: Familjen lånar av sig själv i den mening att skulden är till Ida som är en familjemedlem. Kom dock ihåg att skulden är till Idas egen inkomst och inte till hennes eller andras del av den gemensamma kassan. I detta perspektiv bör därför lånet snarast ses som externt. Det kritiska är att inse att Ida bär två hattar: en som familjemedlem och en helt själv. Till Krugmans försvar kan ju sägas att alla tillgångar stannar i familjemedlemmarnas fickor (det är ju till Ida pengarna återbetalas!). Frågan är då vad man avser med "ourselves". Är det staten eller är det alla individer som är medborgare i staten? Att sätta likhetstecken mellan dessa två är ett misstag. Staten i kapacitet av gäldenär är något konstant medan dess medborgare byts ut över tid. Detta innebär att det inte nödvändigtvis är samma individer som bestämmer sig för att ta lånet som senare tvingas betala tillbaka det. Vi har alltså problem med “moral hazard”. Illustrerat med tv-spelsexemplet: de familjemedlemmar som tar beslutet att inhandla tv-spelet kanske inte är i livet då notan för nöjet skall betalas tillbaka. Och Jonas som föds när tv-spelet redan är gammalmodigt tvingas betala till något som han aldrig haft någon glädje utav. Situationen är inte bara orättvis utan riskerar även att ge upphov till missriktade investeringar då den riktiga kostnaden för lånet inte tas i hänsyn av låntagarna.
Detta är skrivet i all hast men jag är övertygad om att resonemanget är logiskt. Vi kan mycket väl beskriva statsskuld som en analogi till hushållsskuld om vi även tillåter för en lånemarknad inom hushållet. Möjligen haltar familjebeskrivningen med tanke på starka blodsband, vilket bör minska risken för “blåsningar” och öka chansen för investeringar som även kommande generationer har nytta av. Dock betvivlar jag att detta gäller i samma utsträckning på statsnivå. I denna bemärkelse är alltså staten just inte som en enda stor familj, varför det inte är okomplicerat att låna gemensamt. Genom att diskutera statens roll hamnar vi då slutligen också på politikens gata, vilket inte är någon slump då många konflikter keynianer och neoklassiker emellan bor på denna.
